40 års kris?

Funderar mycket på livet, kanske är det en 40 års kris?? Fast för mig handlar det inte alls om åldern i sig. Visst, jag fattar knappt att jag inte är 25 längre. I skallen är det ingen större skillnad :) 

Fast jag märker det förstås på kroppen som inte orkar. På ett större ansvar å tyvärr på att jag busar, leker å hittar på "dumheter" allt mer sällan. 

Annars gillar jag att bli äldre. Ett år till av erfarenhet...

Just nu sker det som sagt en massa tankar på livet. Vad har hänt, vad skall hända, vad vill JAG ska hända? Vem är jag, hur vill jag vara, agera å möta människor?? 

Jag tror mig vara en mamma att tycka om, som alltid finns där å som skapar trygghet. Jag tror mig vara en klok fru å omtänksam vän.

Jag blir rädd, arg å irriterad bär jag upptäcker att andra människors agerande de senaste åren, har påverkat mig i allt för stor utsträckning. Det som tidigare varit självklar kräver i dag eftertanke... 

Så, är det detta som är 40 års kris?