I fredags gjorde en gammal känsla comeback, uppgivenhet, känns som om jag inte har saknat den alls... Den hade gärna fått vara kvar. Att inte räcka till för sina barn.... Efter ett möte, som vi gick ifrån med en go känsla och hopp, så kom bakslaget som en käftsmäll. Bara timmar senare. Arg, förbannad, ledsen å så då uppgiven. All kraft rann av, all energi bara drog å kvar fanns just bara tomhet....
Men underbara barn ger energi, kärlek å glädjen åter!
Så, ett missat möte, det som inte ska hända händer. Jag har aldrig missat ett jobbmöte... Men nu helt borta... Ett förtroende raseras. Fan!
Vad händer?? Hjärnan är inte med, tålamodet tryter, bara så - trött.
Men, i kaos föds idéer å möjligheter, så rackarns vad bra det kommer bli. 😁
